Blame-game 

Det känns som att skuldbeläggs-debatten mellan föräldrar och lärare börjar nå sin peak. Och det skapar nya lågvattenmärken. Det är så tråkigt att se när kloka människor träter i en kamp om något som främst kan tolkas som prestige. Det är ditt fel. Nej ditt fel. Nej det är ditt fel. Stjärnstopp. 

De problem skolsystemet har i dag är inte lärarns, rektorernas eller föräldrarnas fel. Det är allas. Precis lika mycket som vi gemensamt bidrar till skolans framgångar. Det är inte skolan eller föräldrarna som ska ta ansvar för barnens utbildning, det är båda. 

Under rubriken ”Skolinspektionen används som hot” skriver ett flertal representanter för skolan på SvD opinion om problematiken som uppstår när elever och föräldrar inte är nöjda med betygsättningen och lärarens bedömning ifrågasätts. Debattörerna skriver bland annat:

Tyvärr visar det sig att lärare och skolledare utsätts för påtryckningar och hot om anmälan till Skol­inspektionen från elever och vårdnadshavare om läraren inte sätter ett visst betyg. Lärare kan bli uppringda kvällar och helger av arga föräldrar som kräver att läraren ska ompröva sin betygsättning. 

Problemet, som jag ser det, är att vi ser en anmälan till Skolinspektionen som ett hot. Att bli granskad när olika bedömningar görs är inte en dålig sak. Vi bör välkomna sådana granskningar! Det kan hjälpa oss på vägen mot en mer rättssäker bedömning och om jag tänker fel kan jag få utveckla min kompetens genom en sådan granskning. Om jag är trygg i min kompetens så vet jag att jag gjort det bästa jag kunnat utifrån situationen som är given och då borde jag välkomna en utredning. Det skulle vara en mer profesionell hållning, tänker jag.

Visst, det är klart att det inte är så kul att eventuellt få veta att en gjort fel, men ärligt talat så tror jag nästan mer på att en lärare som granskats och eventuellt fått fel gör en mer rättssäker bedömning än den som aldrig granskats har. 

Och ett annat tips: Sluta ge ut era telefonnummer till föräldrar och elever. Självklart ska de inte ringa er på kvällar och helger men eftersom vi alla är olika och vi inte kan garantera att alla håller med om det så är det enklast att helt enkelt inte ge ut sitt nummer. Även det skulle jag se som ett steg mot högre professionalism. 

Som en replik på denna artikel skriver vice ordförande Föräldraalliansen Sverige, Tommy Lindström i SvD under rubriken ”Skolor, ni får de föräldrar ni skapar”. Jag håller med Lindström. Jag har tidigare skrivit om hur vi måste öppna upp våra dörrar och verka för transparens. Om vi inte släpper in föräldrar så kommer de att greppa efter de halmstrån de får – då kommer de att bråka om fruktstunder, matsalen och kapprummet i desperata försök att få vara med att påverka vardagen för deras barn. Det är inte så konstigt, snarare är det ett bevis på att föräldrar vill vara med och göra allt de kan för att skapa en så bra skola som möjligt för barnen. Vi måste bara släppa in dem och tillåta dem att göra det! 

Tyvärr kliver Lindström in i gyttjan. Jag är ibland osäker på om han menar att det är medias fel eller lärarnas fel, men det spelar ingen roll, för det är i alla fall inte föräldrarnas fel:

Hur mycket längre skall vi föräldrar förlåta och vänta tills våra barn har en likvärdig skola, hur många barn per år skall vi föräldrar skicka till en skola som tillåter barn att falla igenom systemet? Hur många utanförskap skall vi föräldrar tillåta skolan att lämna ifrån sig?

Lindström avslutar artikeln med att skriva att han tror att även ‘vi’ (alla andra än föräldrarna?!) nog också vill vara med och skapa den bästa skolan för barnen. Men att kritisera fackens försök att höja lönerna, prata om att rektor och lärar underlåtit att göra det som ålagts dem och i förbigående kommentera att lärarna bör lägga sin tid där de inte lägger den utan att på något sätt beröra arbetsvillkor och diskrepans mellan vilka förutsättningar som ges och vad som förväntas är närmast fräckt och jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det åter igen blir ett debattinlägg som just skuldbelägger lärarkåren för skolans problem. 

Hela artikeln osar av en uppfattning att föräldrar vill det men får inte för de släpps inte in medan lärarna inte har kompetens nog att göra det. Artikeln säger mig att vi lärare misslyckas med det som är vårt uppdrag men utelämnar helt att kommentera om lärarna faktiskt ges möjligheter att nå de mål som satts upp för dem. Det är möjligt att det inte var Lindströms mening att ställa skolan ich föräldrarna mot varandra, men då behöver han slipa på sina argument!
Även studie- och yrkesvägledare Lasse Nyqvist skriver en replik på ”Skolinspektionen används som hot” i SvD. Här under rubriken ”Självklart kan lärare vara godtyckliga”: 

Men det är trots allt inte konstigt att vingliga argument frodas i debatten. Som systemet ser ut idag uppstår alldeles för lätt situationer som är nästan omöjliga för skolans olika aktörer att hantera. Elever, lärare och skolledare hamnar i situationer som är ohållbara. Faktum är att skolsystemet idag innehåller så många inbyggda motsättningar och systemfel att tanken på att alla skulle kunna vara nöjda är en utopi. … Det vore fint om man kunde lämna skyttegravarna och istället försöka sig på en mer nyanserad analys.

Nyqvist räknar upp fem relevanta punkter som lägger en god grund till bakomliggande faktorer till detta förödande blame-game som uppstått. Med lite andra ord skulle jag vilja påstå att det handlar om maktförskjutning. I samhället är vi vana vissa maktordningar. En myndighet har makt över folket, en lärare över en elev, en vuxen över ett barn. Men detta fungerar inte längre. Vi är alla mer likar i dag än vi någonsin varit. Det ger också alla rätten att få sin sak prövad, oavsett ålder. Det måste också innebära en förändring i tanken kring vad som är professionellt. Att vara professionell förr handlade om att inte bli anmäld, prövad, få anmärkningar. Att vara professionell i dag handlar mer om att vara öppen för andra perspektiv och att lära av sina misstag. Oavsett vems perspektiv det är.

Och framförallt handlar det om ett samarbete! Vi måste jobba tillsammans, FÖR en bra skola. Inte MOT varandra. Jag citerar Nyqvist:

 Skolan har allt att vinna på att dess företrädare inte gör elever och föräldrar till sina fiender. Det är inte de som är problemet.


Ett klassrum för alla

Samarbete mellan skolor är lika viktigt som samarbetet mellan kollegor. En huvudsaklig uppgift för varje huvudman borde vara att möjliggöra goda samarbetsytor och samarbetsformer mellan samtliga skolor i kommunen. Och eftersom vi strävar efter en likvärdig skola borde det vara varje huvudmans uppdrag – kommunala skolor som icke kommunala skolor.

Steget därefter är att se till att hitta goda samverkansformer mellan olika kommuner. Jag är helt övertygad om att vi alla kommer att komma absolut längst om vi samarbetar. För varje elev.
Konkurrensen får komma från något annat.

Det var häftigt att få åka till London och besöka olika skolor. Det ger mycket att få nagelfara andra skolsystem och deras lösningar. Men minst lika givande var det att besöka Skapaskolan i Huddinge och få tillfälle att prata med Magnus Blixt om allt från forskning om lärmiljöer till individualisering och elevmöten.

När jag läste lärarutbildningen så fastnade jag verkligen för tankar om lärmiljöer och deras påverkan på lärandet – både positivt och negativt. När jag sedan äntligen fick ”mitt eget” klassrum så var möbleringen det första jag tog tag i. Jag rotade runt i källaren och otålig som jag är släpade jag (och min fantastiskt hjälpsamma kollega Gunilla Edström) möbler över hela skolan. Inte orkade jag vänta på att vaktmästarna skulle komma.

När jag dukade upp med endast runda bord och soffor mitt i klassrummet fick jag höra att det aldrig skulle gå.
– Så där många får inte plats runt bordet. Det är egentligen bara två platser, sa en kollega skeptiskt när jag tryckt in mellan fyra och fem stolar runt borden.
– De kommer bli bråkigt om vem som ska sitta i soffan, sa några andra, och när jag berättade att de också fick sitta på borden så hettade en del kinder till. Vad är det för hyfs?

För mig är lärandet i fokus. Jag kommer inte att tjafsa med elever om sittplatser så länge det inte stör deras eller andras lärande. Visst, säkerheten
är viktig och det finns så klart rimliga gränser för hur vi kan bete oss i offentliga rum, men kan vi motivera varför vi gör som vi gör och det gynnar lärandet utan att vi utsätter någon för risker, kör på! Sitt på bordet om du ser bättre då!

Förra året hade jag inget ”eget klassrum” och plötsligt föll jag in i traditionerna. När jag började min hösttermin 2014 så var det med stor frustration; jag fick ju inte plats att göra något av vårt klassrum. Jag fick inte plats med alla elever.

Så åkte jag till Skapaskolan och mötte upp Magnus Blixt. De jobbar med sina lärmiljöer utifrån ett lärandeperspektiv, där de verkligen försöker skapa rum i rummet utifrån behoven hos de individer som befinner sig där. Och när jag såg de få sittplatserna vid bord så lyckades jag bryta mig ur traditionsbarriärerna och utbrast:
– Just ja! Jag behöver ju faktiskt inte ha en stol och en plats till alla elever vid bord.
Plötsligt mindes jag att det ju var så jag fick plats med olika lösningar i ”mitt” första klassrum. Alla elever väljer inte att sitta vid ett bord på en stol när de ska arbeta, om de själva får välja. Så varför fylla rummet med bord och stolar?

Dagen efter pratade jag med eleverna i klassen. Jag frågade dem om vi behövde en stol och en bordsplats till dem alla. Svaret var direkt och enhälligt:
– NEJ!
Samma fredag stannade jag kvar på jobbet och möblerade om. Ut med bord. Ut med stolar. In med bänkar, judomattor, soffor och tyg. Hurtsarna som jag hatat för att de tog så stor plats blev perfekta rumsavdelare och det hemska utrymmet under hyllan där jag mest förvarade skräp tar sig successivt formen av en koja. Vi är på god väg genom att skapa med det vi har. Och efter ett par veckor med den nya möbleringen kan jag bara säga att vi alla stormtrivs. Det är lugnare. Kanske inte tystare, men arbetspassen har ett bättre flow. Så tack Magnus och Skapaskolan för den påminnelsen! Tack för det samarbetet och det utbytet.

(null)

Bilder på vårt nymöblerade klassrum:

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

* Jag skriver ”mitt” klassrum etc. med ”” eftersom det så klart är elevernas klassrum, men det blir lite enklare att skriva det så för att förklara vad jag menar.