Välkomna föräldrarna

När vi startade höstterminen 2015 så hade jag bestämt mig för att vara tydlig; jag vill ha föräldrar i vårt klassrum. Jag bestämde mig för att vara tydlig med att öppna klassrumsdörren för den som vill bidra och med mina förväntningar om att någon som kommer till vårt klassrum ska dela med sig av sin kunskap till oss.

Varför det då?

Enligt mig finns det massor av skäl. Den mest självklara är så klart att vi alla kan olika saker olika bra och ju fler vi är som bidrar desto mer kunskap bygger vi tillsammans. En annan fördel är relationsskapandet. Ofta berättar föräldrarna om deras arbete eller delar av deras arbete som kan vara spännande för eleverna att få veta mer om. Eleverna känner sig stolta och sedda, de känner att föräldrarna är engagerade i deras skolvardag och de får en gemensam utgångspunkt med sina klasskamrater att resonera vidare utifrån. Eleverna lär känna varandra lite djupare. Ofta umgås elever på fritiden och lär känna varandras föräldrar så men det är inte alla elever som ses utanför skolan. På det här sättet får föräldrarna en bild av klassen, av sina barns kamrater och eleverna får en relation till kamraternas föräldrar. En del föräldrar planerar en lektion som de håller tillsammans med sina barn vilket skapar en trygghet för de elever som tycker att det är jobbigt att prata inför sina kamrater och ger dessa elever en språngbräda för att öva denna förmåga.

En annan klar fördel med att föräldrarna testar att hålla en lektion är att de får en inblick i konsten att fånga ett trettiotal barns uppmärksamhet. Det bygger broar och en respekt för min vardag. Och jag tror definitivt att föräldrar som känner sig välkomna i klassrummet, föräldrar som uppskattas för vad de kan bidra med och föräldrar som får erfarenhet av skolvardagen i dag, istället för att endast kunna jämföra med skolvardagen från förr då de gick i skolan, är föräldrar som kommer att känna sig tryggare och mer välkommen att bidra på ett konstruktivt sätt. Jag tror att erfarenheter från skolvardagen och möjligheten för mig att lära känna föräldrarna lite bättre gör att jag som lärare och de som föräldrar kommer närmare varandra och vi undviker onödiga konflikter om småsaker som skapas för att vi ej kan sätta oss in i varandras vardag.

Finns det då inga nackdelar?

Hittills har jag inte kunnat hitta några nackdelar med detta. Kan du?

Fungerar det då?

Från augusti fram tills i dag har morföräldrar och föräldrar bjudit klassen på presentationer om länder de flyttat till, företag de driver, kilon, centimeter och liter som gått åt för utställningar och mycket mer. När jag säger att jag ska hålla i ”Grej of the week” så utbrister elever ”Åh, jag som tycker att det är så kul när någon annan kommer och berättar”. Föräldrar skriver och frågar om de kan få komma och berätta, vi blir bjudna att besöka arbetsplatser, stolta och förväntansfulla elever väntar med spänning på att deras föräldrar ska komma och berätta något för klasskamraterna och föräldrar hör av sig och berättar hur kul det var att få bidra. Ja, jag tycker absolut att det fungerar! Vi får perspektiv vi inte skulle fått utan föräldrar och far- och morföräldrars hjälp, vi bygger gemenskap i gruppen och vi får in kunskap i klassrummet som vi inte skulle fått utan att någon aktivt bär in det till oss.

Jag rekommenderar alla i skolan att öppna upp sina klassrum och samarbeta med föräldrarna! Det är ett lyckat koncept!

SignFrokenAnn


It takes a whole village

Jag har fått förmånen att åka på BETT-resa i London (British Education and Training Technology) i år. Förutom mässan arrangeras föreläsningar på hotellet samt skolbesök. Och i onsdags besökte jag bland annat Flitch Green primary school och där mötte jag för första gången en ‘School governor’.

En ‘School governor’, enligt beskrivningen jag fick vid besöket, är en volontär, ofta en förälder, som spenderar vissa dagar i skolan för att vara med och säkerställa skolans kvalité. Volontärerna hjälper till i skolan och de bevakar undervisningen samt skolans ekonomi. De är också en del i skapandet av skolans inriktning och vision.

När jag läser mer om detta på skolans hemsida så förstår jag att det handlar om en hel grupp av människor, föräldrar, skolpersonal och andra personer i närsamhället, som aktivt är med och skapar skolan tillsammans.

Wow, känner jag! Snacka om samarbete. Här skapas skolan verkligen tillsammans.

Jag frågade lite om hur de har möjlighet att vara borta från sina arbeten för att vara en del i skolans ‘Governing Body’ och enligt kvinnan jag talade med så är det naturligt i England. Hon sa att det så klart fanns människor vars arbeten inte möjliggjorde detta, men hon menade ändå att det ansågs viktigt och att arbetsgivare därför möjliggjorde detta. Och när jag läser på wikipedia om ‘School governer’ (artikeln saknar korrekta källor) så står det så här:

In England, Wales and Northern Ireland, every state school has a governing body, consisting of specified numbers of various categories of governors depending on the type and size of school. Governors are unpaid, but they may be reimbursed for expenses for such as the care of dependants or relatives and travel costs. Under section 50 of the Employment Rights Act 1996] employers must give anyone in their employment who serves as a governor reasonable time off their employ to carry out their governor duties. Employers can decide whether this time off is given with or without pay.[3]

Jag förundras verkligen över detta fenomen och vill veta mer om det. Om vi funderar lite över den generella diskursen i Sverige så vill jag mena att vi oftast talar om att ”låta professionen sköta sitt” och att det finns en del saker, som till exempel undervisningen, som föräldrar inte ska ”lägga sig i”.  Det finns en stor skillnad i kulturen här!

Lärarkåren i Sverige känner sig ofta ifrågasatt och tycker ofta att många lägger sig i för mycket. ”Vi måste lita på professionen och låta em arbeta ifred” brukar det höras. Utifrån kommer signaler om stängda dörrar. Ändå upplever jag att lärarkåren i England verkar oerhört väl ansedd, trots att de verkar ha betydligt större involvering av människor utanför professionen.

Kan det vara så att när vi i skolan stänger dörrarna, då blir vi mera ifrågasatta? Kan det vara så att en större transparens skulle höja yrkets status? Kanske är det så att ju mindre transparenta vi är, desto mer bekymmer får vi av att människor utifrån har åsikter om ”fel saker”, om saker som egentligen har liten betydelse.

Det handlar om barn. Desperat försöker föräldrar vara med och påverka sina barns liv i rätt riktning. När vi stänger föräldrar ute så greppar de efter halmstrån för att återta kontrollen. Det känns som ett friskhetstecken om vi tänker på det. Föräldrar vill, och ska, ha det yttersta ansvaret över sina barns liv. Men tillåter vi det i skolan?

En tanke värd att tänka på.

SignFrokenAnn