Läxfritt!

läxläsning___Pernilla_Alm___Sida_2Ett ständigt återkommande tema i dialogen om samverkan mellan skolan och hemmet är läxorna. Läxor är också målet för mer generella heta diskussioner i skoldebattörskretsar och det handlar som så ofta om för eller emot; är du för läxor och en ovetenskaplig skola eller emot läxor och alltså även emot en kunskapsskola.

2014 skrev läraren och författaren Pernilla Alm ett inlägg om läxor på sin blogg. Det genererade stor uppmärksamhet på olika mediala plattformar och resulterade sedan i boken ”Läxfritt – för en likvärdig skola” av just Pernilla Alm.

Jag deltar själv i boken där jag får ge min bild i frågan om läxors varande eller icke varande. I ärlighetens namn ska jag säga att jag knappt följde debatten om läxorna när den blossade upp som mest eftersom jag upplever att frågan får ta upp alldeles för stort utrymme i den mediala skoldebatten, i förhållande till sin relevans, och därför överskuggar de mer viktiga frågorna. Tyvärr är den också simplifierat till en för- eller emot debatt och då tenderar jag att tappa intresset. Med mitt inlägg i boken ville jag försöka lyfta att jag inte tror på denna antingen- eller tes så länge vi inte definierat vad vi menar med läxor och varför vi har skola.

Jag har nu läst Alms bok, med stor behållning, och tänkte resonera lite kring saker jag reflekterat och reagerat på när jag läst.

Vad är en skoluppgift?

I början av boken försöker Alm definiera vad en läxa är. Det är inte helt lätt men på sidorna 20-21 dras i alla fall slutsatsen att:

En läxa är en skoluppgift som ska göras hemma.

Men vad är då en skoluppgift? För mig handlar skolan om lärande. Och eftersom eleverna befinner sig i skolan mestadels av sin vakna tid under större delen av sin icke-vuxna tid så är det ett mångfacetterat lärande som sker i skolan. Förmågor, faktakunskaper, sociala koder, ja allt ryms inom läroplanens stora ord, som till exempel demokratiska medborgare. Allt är inte lika definierat som kunskaperna i kursplanerna, men allt finns där. Så jag ställer frågan igen; vad är en skoluppgift?

Vem bär ansvaret?

På sidan 231 i boken skriver Alm att:

… skolan bör vara den huvudsakliga platsen för inlärning …

Hur vi ställer oss till ansvarsfördelningen vad det gäller våra barns utbildning blir väsentligt för ett vidare resonemang om läxor. Och här skiljer jag och Alm oss åt. Jag tänker mig att när jag skaffar barn är det jag som bär det yttersta ansvaret för mitt barn. Hela mitt barn. Även utbildningsansvaret. Varför? För att jag vill vara helt säker på att mitt barn får det så bra som hen bara kan och därför kommer jag inte att lägga mitt barns öde i någon annans händer. Jag kan delegera, men jag bär fortfarande det yttersta ansvaret. Det innebär i praktiken att, om mitt barn inte lyckas i skolan så kan jag visserligen anklaga skolan för att misslyckas och ifrågasätta praktiken, men jag kommer definitivt att göra allt jag kan för att kompensera för denna eventuella brist på hemmaplan. Kalla det läxor, kalla det rovor, det spelar ingen roll.

Här kommer vi också in på den mycket delikata frågan om vad hemmen ska ansvara för och vad skolan ska ansvara för. Vi vet att barnen befinner sig i skolan en stor del av den tid som föräldrarna förväntas uppfostra dem. Det är en stor del av barndomen som föräldrarna alltså inte kan ta ansvar för uppfostran. Bär skolan därför ett uppfostransansvar? Det råder det delade meningar om i samhället. Men hur vi än ställer oss i frågan så kan vi i alla fall konstatera att verkliga livet inte fungerar så att vi kan stänga av uppfostringsbehov mellan 08-17, 178 vardagar om året. På samma sätt kan vi resonera om lärande. Bara för att skolan stänger på kvällar, helger och lov betyder inte det att barn slutar lära, eller slutar att ha behov av ´lärare´. Verkligheten är inte så lätt att kategorisera och fördela som vi kanske skulle önska att den var. Varför vi nu skulle önska det.

Alm lyfter också konflikterna mellan barn och föräldrar som läxor bidrar till, som ett argument mot läxor. Men med min utgångspunkt, och grundat i att föräldrar har huvudansvaret för sina barn, så blir argumentet ihåligt. Föräldrar bestämmer hela tiden över vad deras barn ska göra, alltid med motiveringen att det är för barnens eget bästa. Kalla det läxa eller ej, vill jag att mitt barn ska läsa och barnet inte vill det, då kommer vi att hamna i konflikt. Även när det handlar om att duka bordet, plocka undan tvätten, bädda sängen etc. Om jag inte hamnar i konflikt med mitt barn som inte vill läsa på grund av läxor så kommer jag ändå att hamna i den konflikten eftersom jag vill att mitt barn ska läsa då jag vet att det är bra för hen.

Min poäng är att det alltid är ett helt barn vi ska utgå ifrån. Och hela barnets hela dag. Ett barn som lär varje sekund hen lever. Ett barn som kommer att lära sig sociala koder varje vaken sekund, oavsett om vi anser att vi ska vara aktiva i den processen eller ej. Jag är helt övertygad om att, för att det ska bli hållbart och bra, måste vi arbeta tillsammans och göra vårt bästa. Så fort vi gör det blir den generella diskussionen om läxor ganska onödig. Då måste alla inblandade göra vad de kan och göra det med kvalité, eftertanke och i ett samarbete.

Det är lärarnas fel

Att skapa lektioner som passar allas behov och samtidigt se till att det inte behövs tid för innötning hemma, det är en pedagogisk utmaning som heter duga. Men om jag som är utbildad, behörig och legitimerad och inte klarar av det – hör jag då hemma i läraryrket?

s. 150

Det finns en genomgående tendens av  tråkigt ”blame-game” i den generella skoldebatten. Tyvärr faller även delar av boken in i den fällan. Det finns en överhängande känsla av att det är de ”dåliga lärarna” som ger läxor. En känsla som skapas av uttalanden som citatet ovan samt uttalanden av olika medverkare i boken som antyder att lärare som ger läxor är de som inte är pålästa, de som inte respekterar familjernas privatliv, de som inte kan strukturera dagen, de som har sämre undervisning etc.

Det vi måste fråga oss är vad läxorna är ett symptom av. För vi tror väl knappast att lärare ger läxor för sin egen skull? Eller för att de tycker att det är så kul att rätta alla inlämningsuppgifter? Eller för att de måste fylla ut sin tid med något? Tror vi verkligen att alla lärare som ger läxor är inkompetenta och egentligen borde jobba med något annat? Jag tror inte på det. Inte minst för att det i princip skulle utesluta två tredjedelar av kåren, om läxor är så vanligt som boken får det att framstå som.

En nära slutsats till läxors närvaro i dagens skola skulle kunna vara stoffsamlingen kombinerat med tidsbristen. Hur ofta hör vi inte lärare som säger att tiden inte räcker till? ”Det stoppas in en massa men inget tas bort”, är ett ständigt nyttjat citat. Ta det från en lågstadielärares perspektiv; det finns en hel massa vi ska lära som inte handlar om kunskapskraven. Lära oss samarbeta, studieteknik, förstå kunskapskraven och kunna utvärdera sitt eget lärande, vi ska få ihop gruppen o.s.v. o.s.v. Men det finns egentligen inget utrymme för detta, för kunskaper som inte ska bedömas. Det är problematisk. Och kanske är läxor en effekt av det, snarare än av ‘dåliga lärare’.

Inga fler läxor!

Nu skulle man kunna tro att jag tycker att läxor är fantastiskt. Att jag inte alls håller med Alm i hennes resonemang om läxor. Men det stämmer inte. Jag är inte alls mycket för läxor. Jag har tidigare arbetat med läsläxor, tabellträningsläxor och engelskaläxor i form av glosor och uttalsträning. Innan jag läste Alms bok så höll jag fast vid att läxor i form av innötning är bra. Nu vet jag inte riktigt.

Läsläxor kommer jag att fortsätta med. I alla fall så länge eleverna behöver träna avkodning, få ordbilder och behöver öva upp läshastigheten. Varför, undrar du kanske. Jo, jag vill egentligen mena att dessa uppgifter inte borde ses som läxor. När vi nu vet hur viktigt det är att läsa mycket och när vi nu vet hur stor betydelse läsning tillsammans med våra barn har för läsutvecklingen (och kunskapsutvecklingen i stort) så kan vi tycka att det vore självklart att alla föräldrar ser till att läsa tillsammans med sina barn hemma. Men det är det inte. Nu vet jag att många kommer att anse att jag härmed kliver över gränsen för vad jag har rätt att göra, eftersom jag alltså vill använda min yrkesroll för att påverka vad föräldrar gör med sina barn på sin egen tid. Jag kan hålla med. Men skolan har också ett kompensatoriskt uppdrag och kan jag möjligen hjälpa ett enda barn på traven genom att be föräldrarna att läsa tillsammans med barnet hemma, då är jag beredd att ta risken och kliva över den gränsen. För faktum är ju att jag inte tvingar någon. Jag följer inte med hem och kontrollerar, jag håller inga hot över någons huvud och nej, jag skäller inte på någon som inte gjort sin läsläxa. Vi läser tillsammans i skolan och så hoppas jag att mina ord om läsläxa ska göra skillnad för den som behöver det.

Däremot tror jag inte att jag kommer att skicka hem glosor eller tabellträning i läxa något mer. Jag kommer att informera föräldrar vad vi arbetar med, vilka mål vi har och jag kommer att ge förslag på hur de skulle kunna träna dessa saker på ett roligt sätt hemma med sina barn, för att främja deras inlärning. Men jag kommer inte att skicka hem det som läxor längre. Varför? För att skolan ska vila på vetenskaplig grund och det finns inget som visar att läxor ger positiva effekter. För att eleverna ska få äga sin egen tid. För att det finns en hel massa saker vi behöver lära oss som inte handlar om ämnen och vi måste få tid till det med. För att eleverna mår bra av att ha andra aktiviteter utanför skolan. För att föräldrar också bör ta ett utbildningsansvar och därför göra detta med sina barn utan att jag beordrar det. Vill du ha fler argument? Läs Pernilla Alms bok ”Läxfritt”.

Några snabba highlights från boken som är värda att lyfta fram, med mina kommentarer:

Det framgår i boken att många som skickar hem läxor anser att det ska vara läxor som eleverna kan klara av själva, eftersom att familjernas olika förutsättningar annars riskerar bli mer avgörande än de redan är för elevernas framgångar i skolan.(s.23) Själv har jag alltid varit mycket noga med att poängtera att jag inte skickar hem några läxor för att eleverna ska sitta och göra dem själva. Då blir läxorna meningslösa. Lärande sker i socialt samspel och vi behöver andra människor som kan stötta oss i lärandet, annars skulle eleverna lika gärna kunna vara utan lärare (och klasskamrater) i skolan. Om vi vet att det är så, varför skulle vi någonsin skicka hem läxor som eleverna ska sitta och göra själva?

En relevant och viktig fråga som ställs i boken är: Går vi igenom hur eleverna ska ta sig an/arbeta med läxorna hemma? Om vi nu ska skicka hem läxor bör vi i alla fall vara noga med att gå igenom dem innan och förbereda eleverna ordentligt.

Vårdnadshavare har inget ansvar utifrån skollagen att se till att eleverna gör läxa. Eleven har heller inget ansvar att göra läxan, utifrån skollagen. Läxor ska inte räknas som en del i den obligatoriska undervisningen. (s.29)

Jag håller med Alm om att varje skola bör ha en lokal läxpolicy som tydligt beskriver läxors syfte och hur de ska göras. Policyn ska också specifiera vilka krav som kan ställas på lärare, föräldrar och elever. (s.59)

Alm för en argumentation om elevernas skoltid kontra läxor i boken. Det framgår att elevernas skoldagar generellt är kortare än vad de enligt lag skulle kunna vara. Alms tes är således att det borde vara bättre att nyttja all den skoltid man kan istället för att ha kortare skoldagar och skicka hem läxor. Jag vill mena att hon missar att ta lärarens arbetstid i beaktande och vad det skulle innebära om vi började undervisa all denna tid som vi skulle kunna undervisa på. Hur mycket av den resurstid som lägger vi ut, utöver ordinarie lektionstid, skulle försvinna och alltså gå till helklassundervisning istället för som i dag gå till elever som behöver det extra stödet i mindre grupper? Frågan är också om eleverna skulle orka med längre skoldagar? Här blir Alms fråga om huruvida läxor är billigt för skolan högst relevant. JA! Läxor är oerhört billigt (i alla fall på kort sikt) för skolan. Det blir billigare att skicka hem läxor och låta andra göra jobbet än att anställa fler pedagoger. Vi kan också lägga till ett resonemang om de stora barngrupperna här. Om vi skulle ha färre elever per lärare och läraren alltså skulle få mer tid till varje elev, vad skulle hända med läxorna då?
(s. 112, s. 117)

Läraren Tommy Lucassi lyfter upp Dylan Williams undersökning. Han jämförde två klasser där den ena arbetade med läxor och prov och den andra med formativ bedömning. Det tog ett halvår för den senare klassen att lära sig vad prov- och läxklassen lärande sig på ett år. (s.142-143)

Tommy Lucassi är inne på ett intressant spår när han talar om ”elevfacklig fråga”. Vem har elevernas helhetsbild och vem driver deras frågor på skolan? När jag arbetade som IKT-pedagog förra året så skrev jag, tillsammans med IT-teknikern på skolan, en vision och plan för att utveckla skolan. I den satte vi ett mål om en utvecklingsgrupp, som inte bara skulle få input och uppdrag ifrån ledning och lärare, utan självklart även från eleverna. Vi måste finnas där och fånga upp deras röster. Ge deras åsikter en pipeline rakt in i skolans styrning. Vi finns där för eleverna! Vilka bättre att lyssna på? Den största och märkligaste frågan i sammanhanget är varför detta är så ovanligt i dag?!

Kort summering om mina tankar kring läxor: Den enda konstanten är TID. Då kan lösningen aldrig vara att göra mer av samma. Vi måste göra allt bättre. Mer kvalité istället för, som den genomgående trenden är för skolor idag, kvantitet.

IMG_0003.JPG

Vi gillar olika!

I fredags rockade vi sockorna och pratade om hur viktigt det är att vara olika. Jag använde mig av en liknelse där jag sa att om jag skulle bli strandsatt på en öde ö, då skulle jag vilja hamna där med människor som är bra på andra saker än vad jag är bra på. Då ökar chansen att vi tar oss därifrån. Då räcker en sjuåring upp handen:

– Men fröken, om vi alla går i skolan och lär oss samma saker, hur kan vi då bli olika?

Låt oss stanna upp vid den funderingen ett tag.

IMG_8420IMG_0003.JPG


Kursplan för digitalkunskap

Ni har väl sett den? Karin Nygårds och Terese Raymonds kursplan för digitalkunskap. Jag ville bara försäkra mig om det.

IMG_8390

IMG_0003.JPG


#HUDDBETT15 gemensam uppföljning

I dag samlades BETT-resenärerna från kommunen för en gemensam uppföljning av resan och planer om vägar framåt. Huddinge kommuns satsning på BETT har en tydlig linje om att vi ska dela över skolgränserna och en av de absolut största fördelarna med resan, enligt mig, var just att vi åkte så många från kommunen. Genom det skapades kommunikationsvägar mellan skolor och uppdragsbeskrivningar som inte funnits innan och förhoppningsvis är det starten på en mycket mer aktiv lärande organisation som sker även över skolgränserna.

Några tankar jag tar med mig efter dagens reflektioner är:

Det vore bra att ha ytterligare en uppföljning från BETT, lite senare på året, innan BETT16. Nu har vi träffats och haft fokus på vad resan gav oss men för att på riktigt skapa en organisation som är proffs på att sprida och dela kunskap vore det bra att träffas för att utbyta erfarenheter om hur det gått att sprida vidare kunskapen på skolorna. En träff som ligger lite längre fram i tiden så att skolorna har fått möjlighet att testa olika spridnings- och delningsstrategier, där vi kikar på vilka strategier som fungerade bra och mindre bra och där vi bygger en next practis för att bli en lärande organisation av kvalité. Helt enkelt lära av de erfarenheter vi får nu, även i det förlängda perspektivet.

En reflektion jag gör kring själva BETT-resan är att arrangemanget skulle bli ännu bättre om det fanns fler deltagande inslag. Programpunkterna var så gott som alla (det fanns några få undantag) föreläsningar där vi satt som publik och lyssnade. Jag tror att programmet skulle gynnas av att ha fler aktiva punkter, i form av workshops och även korta organiserade reflektionsstunder efter föreläsningarna.

Något som många lyfte under dagen var att hela BETT-resan tydligt andades ”pedagogik i fokus”. Tekniken är sekundär. Tekniken är ett verktyg för att förstärka lärupplevelsen och fördjupa lärandet. Skolorna vi besökte visste vad de ville – de har en gemensam vision och målbild och använder sedan de verktyg som behövs för att nå målet. Hur uppnår vi samma självklarhet? Vi måste stanna upp och fundera över vad vi gör, över vad som är viktigt. Vi behöver skapa reflektionstid!

Jag vill påstå att en stor positiv del av den IKT-inflation som pågår i skolorna i dag handlar om att ta vara på öppningen till förändring som IKT erbjuder. Digital teknik tvingar oss att lyfta på mattorna ordentligt och inventera vad som gömmer sig där under. Det är sådan stora förändringar som möjliggörs att vi får en unik chans att navelskåda varje del i det pedagogiska systemet. Någon lyfte under dagen att hela BETT-resan tagit en spännande utveckling eftersom det man trodde skulle vara en resa som skulle handla om tekniska prylar men de allra flesta kom tillbaka med nya och spännande tankar om förhållningssätt. Och jag vill påstå att det är ett bevis på att vi kommit förbi teknikfokuset och faktiskt börjat utgå från pedagogiken. Vi utgår från det vi behöver förbättra och sedan kommer våra HUR . I våra HUR kommer digitala verktyg naturligt att komma in, så länge det är de bästa sättet och så länge vårt sikte är att skapa en engagerande och modern undervisning. Faktum är att du kan ha ett klassrum utan digitala verktyg som arbetar med formativ bedömning, skapande, entreprenöriellt lärande etc. och ett klassrum som arbetar med appar men glömmer pedagogiken bakom. Det handlar ALLTID om VARFÖR du gör saker. Glömmer du syftet spelar det föga roll HUR du gör det eller VILKA verktyg du använder.

I vår samtalsgrupp ledde detta in oss på frågor om hur vi bör arbeta med implementeringen. Vad ska vi börja med? Hur lyckas vi vrida fokus från apparat till fördjupat lärande genom metod?, där metod också innefattar teknik när det är det bästa metodvalet för att uppnå målet. Jag har skrivit en del om detta förut, där jag lyfter mina tankar om varför vi ibland fastnar i appträsket (det kan ni läsa mer om här: ”Led IKT-satsningar istället för att utbilda i verktygen”). Vad det gäller implementeringen så tror jag att vi behöver tänka i olika spår. En del är att sätta ny/modern teknik i handen på lärare som gärna springer före. Lärarna som är entreprenöriella och genuint intresserade av att utforska nya saker och ompröva metoder för att fördjupa och förbättra sin undervisning, dessa lärare menar jag gynnas av att få senaste nytt i handen. Det är dessa lärare som kommer att hitta vägarna som vi andra sedan kan följa. Övriga lärare behöver börja i behovsanalysen. Det kan till exempel handla om lärare som känner rädsla för det nya, om lärare som inte har samma driv att utveckla och göra nytt, om lärare som inte har den tekniska kompetensen eller drivet att själv skaffa sig den för att kunna använda tekniken på önskat sätt. Dessa lärare, tror jag, behöver starta i ett fokus på vad som behövs utvecklas i deras undervisning – vad är syftet, vad är målet? Jag tror att, när dessa lärare får börja med ett verktyg i handen, det är då vi hamnar i frustrationen av att inte förstå, i känslan av att tiden inte räcker till och i de negativa spiralerna. Det blir (för att ta iPad som exempel) mer fokus på vilken app som kan användas och hur den appen fungerar än fokus på syftet med undervisningen. Då fastnar vi i apptipsande och i att utbilda personal i appar, istället för de fördjupade pedagogiska samtalen med inslag av tips om hur vi kan göra rent praktiskt och vilka verktyg som fungerar bäst för det. Och när vi fastnar där är det mycket svårare att ta sig ur det.

Genom att identifiera behoven och vad undervisningen behöver kommer vi lättare att finna rätt vägar, rätt verktyg, för jobbet. När du vet vad du vill och var du ska är det lättare att ta sig dit. När du vet vad du vill uppnå och har ett reellt syfte med att använda ett verktyg så kommer dina försöka att förstå ett program vara väl investerad tid. När du nåt dit, då kan vi börja utforska appar/program/verktyg tillsammans och utbilda varandra i dem – utifrån behoven. På så sätt utgår vi från syftet och det blir mer effektivt.
(Tips på appar utifrån syfte.)

En annan viktig del i implementeringen tror jag handlar om att utgå från varje skolas, varje arbetslags, individuella behov. Identifiera behoven och genomför de fortbildningar/workshops/studiecirklar som behövs. Frigör tid som inte är fylld med uppifrån-krav, där pedagogerna kan fylla utvecklingen med de behov som är dem närmast just här och nu. Då kommer tiden att kännas viktig och fortbildningen engagerande. Allt för ofta sitter vi i grupper och arbetar med saker som bestämts uppifrån och samtidigt haltar den undervisningen vi sysslar med just här och nu. Det blir bara ett spel för galleriet och ineffektivt. Vi bör skolutveckla med samma verktyg som vi använder för att utveckla eleverna; Med en tydlig pedagogisk linje där vi identifierar var vi befinner oss, var vi ska och hur vi ska ta oss dit? Formativt bedöm  skolans utveckling!

Frågor vi behöver ställa oss för att kunna bygga en förtroendefull lärande organisation: Hur skapar vi en next practise-anda utan att kontrollera? Hur frilägger vi tid och skapar en gemensam anda av vad vi ska göra av den tiden, men ändå får det att bli spontant samt utifrån de lokala behoven? Hur faller vi ej in i kollektiv bestraffning och total kontroll när detta bryts av några individer?

Dagen avslutades med ett samtal om vilka möjligheter som finns, rent praktiskt, att faktiskt uppnå målen om en modern skola. Vi fick information om nuläget med nätverket i kommunen och lite glimtar om framtida tankar. Sådana här samtal är ofta svåra, upplever jag, för att det finns så många olika perspektiv i rummen. Och eftersom ingen har satt sig in i den andres perspektiv hamnar det lätt i pajkastningsläge och frustration.

Men även här måste vi jobba tillsammans! Jag kan känna, som lärare på golvet, att det saknas ett forum där IT-avdelningen samlar upp mina tankar och erfarenheter. Jag är helt övertygad om att de som arbetar på golvet är bäst på att identifiera behov. Vi ser direkt fördelarna och nackdelarna med system vi ska arbeta med. Men tyvärr upplever jag inte att det finns ett enda forum där dessa tankar samlas upp och tas vidare för att vi ska lära av tidigare misstag och goda satsningar.

Så min sista tanke i detta inlägg handlar om min önskan om att vi ska bygga en bättre organisation för kvalitét – ett systematiskt kvalitetsarbete skapat genom ett bättre kommunikationssystem mellan de olika instanserna i kommunen. Från golv till topp. Frågan vi måste ställa oss är: ”Hur jobbar vi i organisationen för att det ska vara vattentäta skott mellan golv och högsta beslut – så vi ej köper in och bygger felsaker?”

Skolan drivs av öppenhet, tillit och förtroende – att leda i verkliga situationer och lära av sina misstag. Därför måste det också finnas utrymme för misstag. Men så ser det inte generellt ut på en kommun. Många instanser i en kommunal verksamhet är beroende av skydd och att möjligheter för misstag byggs bort. Fallgroparna fylls igen. Så hur tänker vi här? Hur skapar vi en organisation som förstår varandras behov och därför kan ta bättre grundade beslut utifrån alla perspektiv? Vilka hur i uppdrag att samla in helheten?

Det viktiga i en sådan kedja är förståelsen för att vi lever i en föränderlig värld. Få beslut av i dag överlever i långa loppet. Därför måste vi också bygga en organisation som hela tiden en förändras, i takt med tiden och i takt med att behoven förändras. Det är också detta som gör att det är så otroligt viktigt idag, att ha en kommunikationslänk mellan golvet och toppen.

Tack för en riktigt bra satsning! Och tack för en givande dag!

Jag hoppas vi ses snart igen.

IMG_0003.JPGÖvriga inlägg om BETT:

Post BETT – hur gör vi nu?
Keen to prove OR keen to improve
ASK-modellen – dimensioner för god undervisning
Den lärande hjärnan

It takes a whole village