Ett klassrum för alla

Samarbete mellan skolor är lika viktigt som samarbetet mellan kollegor. En huvudsaklig uppgift för varje huvudman borde vara att möjliggöra goda samarbetsytor och samarbetsformer mellan samtliga skolor i kommunen. Och eftersom vi strävar efter en likvärdig skola borde det vara varje huvudmans uppdrag – kommunala skolor som icke kommunala skolor.

Steget därefter är att se till att hitta goda samverkansformer mellan olika kommuner. Jag är helt övertygad om att vi alla kommer att komma absolut längst om vi samarbetar. För varje elev.
Konkurrensen får komma från något annat.

Det var häftigt att få åka till London och besöka olika skolor. Det ger mycket att få nagelfara andra skolsystem och deras lösningar. Men minst lika givande var det att besöka Skapaskolan i Huddinge och få tillfälle att prata med Magnus Blixt om allt från forskning om lärmiljöer till individualisering och elevmöten.

När jag läste lärarutbildningen så fastnade jag verkligen för tankar om lärmiljöer och deras påverkan på lärandet – både positivt och negativt. När jag sedan äntligen fick ”mitt eget” klassrum så var möbleringen det första jag tog tag i. Jag rotade runt i källaren och otålig som jag är släpade jag (och min fantastiskt hjälpsamma kollega Gunilla Edström) möbler över hela skolan. Inte orkade jag vänta på att vaktmästarna skulle komma.

När jag dukade upp med endast runda bord och soffor mitt i klassrummet fick jag höra att det aldrig skulle gå.
– Så där många får inte plats runt bordet. Det är egentligen bara två platser, sa en kollega skeptiskt när jag tryckt in mellan fyra och fem stolar runt borden.
– De kommer bli bråkigt om vem som ska sitta i soffan, sa några andra, och när jag berättade att de också fick sitta på borden så hettade en del kinder till. Vad är det för hyfs?

För mig är lärandet i fokus. Jag kommer inte att tjafsa med elever om sittplatser så länge det inte stör deras eller andras lärande. Visst, säkerheten
är viktig och det finns så klart rimliga gränser för hur vi kan bete oss i offentliga rum, men kan vi motivera varför vi gör som vi gör och det gynnar lärandet utan att vi utsätter någon för risker, kör på! Sitt på bordet om du ser bättre då!

Förra året hade jag inget ”eget klassrum” och plötsligt föll jag in i traditionerna. När jag började min hösttermin 2014 så var det med stor frustration; jag fick ju inte plats att göra något av vårt klassrum. Jag fick inte plats med alla elever.

Så åkte jag till Skapaskolan och mötte upp Magnus Blixt. De jobbar med sina lärmiljöer utifrån ett lärandeperspektiv, där de verkligen försöker skapa rum i rummet utifrån behoven hos de individer som befinner sig där. Och när jag såg de få sittplatserna vid bord så lyckades jag bryta mig ur traditionsbarriärerna och utbrast:
– Just ja! Jag behöver ju faktiskt inte ha en stol och en plats till alla elever vid bord.
Plötsligt mindes jag att det ju var så jag fick plats med olika lösningar i ”mitt” första klassrum. Alla elever väljer inte att sitta vid ett bord på en stol när de ska arbeta, om de själva får välja. Så varför fylla rummet med bord och stolar?

Dagen efter pratade jag med eleverna i klassen. Jag frågade dem om vi behövde en stol och en bordsplats till dem alla. Svaret var direkt och enhälligt:
– NEJ!
Samma fredag stannade jag kvar på jobbet och möblerade om. Ut med bord. Ut med stolar. In med bänkar, judomattor, soffor och tyg. Hurtsarna som jag hatat för att de tog så stor plats blev perfekta rumsavdelare och det hemska utrymmet under hyllan där jag mest förvarade skräp tar sig successivt formen av en koja. Vi är på god väg genom att skapa med det vi har. Och efter ett par veckor med den nya möbleringen kan jag bara säga att vi alla stormtrivs. Det är lugnare. Kanske inte tystare, men arbetspassen har ett bättre flow. Så tack Magnus och Skapaskolan för den påminnelsen! Tack för det samarbetet och det utbytet.

(null)

Bilder på vårt nymöblerade klassrum:

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

* Jag skriver ”mitt” klassrum etc. med ”” eftersom det så klart är elevernas klassrum, men det blir lite enklare att skriva det så för att förklara vad jag menar.


Välkomna föräldrarna

När vi startade höstterminen 2015 så hade jag bestämt mig för att vara tydlig; jag vill ha föräldrar i vårt klassrum. Jag bestämde mig för att vara tydlig med att öppna klassrumsdörren för den som vill bidra och med mina förväntningar om att någon som kommer till vårt klassrum ska dela med sig av sin kunskap till oss.

Varför det då?

Enligt mig finns det massor av skäl. Den mest självklara är så klart att vi alla kan olika saker olika bra och ju fler vi är som bidrar desto mer kunskap bygger vi tillsammans. En annan fördel är relationsskapandet. Ofta berättar föräldrarna om deras arbete eller delar av deras arbete som kan vara spännande för eleverna att få veta mer om. Eleverna känner sig stolta och sedda, de känner att föräldrarna är engagerade i deras skolvardag och de får en gemensam utgångspunkt med sina klasskamrater att resonera vidare utifrån. Eleverna lär känna varandra lite djupare. Ofta umgås elever på fritiden och lär känna varandras föräldrar så men det är inte alla elever som ses utanför skolan. På det här sättet får föräldrarna en bild av klassen, av sina barns kamrater och eleverna får en relation till kamraternas föräldrar. En del föräldrar planerar en lektion som de håller tillsammans med sina barn vilket skapar en trygghet för de elever som tycker att det är jobbigt att prata inför sina kamrater och ger dessa elever en språngbräda för att öva denna förmåga.

En annan klar fördel med att föräldrarna testar att hålla en lektion är att de får en inblick i konsten att fånga ett trettiotal barns uppmärksamhet. Det bygger broar och en respekt för min vardag. Och jag tror definitivt att föräldrar som känner sig välkomna i klassrummet, föräldrar som uppskattas för vad de kan bidra med och föräldrar som får erfarenhet av skolvardagen i dag, istället för att endast kunna jämföra med skolvardagen från förr då de gick i skolan, är föräldrar som kommer att känna sig tryggare och mer välkommen att bidra på ett konstruktivt sätt. Jag tror att erfarenheter från skolvardagen och möjligheten för mig att lära känna föräldrarna lite bättre gör att jag som lärare och de som föräldrar kommer närmare varandra och vi undviker onödiga konflikter om småsaker som skapas för att vi ej kan sätta oss in i varandras vardag.

Finns det då inga nackdelar?

Hittills har jag inte kunnat hitta några nackdelar med detta. Kan du?

Fungerar det då?

Från augusti fram tills i dag har morföräldrar och föräldrar bjudit klassen på presentationer om länder de flyttat till, företag de driver, kilon, centimeter och liter som gått åt för utställningar och mycket mer. När jag säger att jag ska hålla i ”Grej of the week” så utbrister elever ”Åh, jag som tycker att det är så kul när någon annan kommer och berättar”. Föräldrar skriver och frågar om de kan få komma och berätta, vi blir bjudna att besöka arbetsplatser, stolta och förväntansfulla elever väntar med spänning på att deras föräldrar ska komma och berätta något för klasskamraterna och föräldrar hör av sig och berättar hur kul det var att få bidra. Ja, jag tycker absolut att det fungerar! Vi får perspektiv vi inte skulle fått utan föräldrar och far- och morföräldrars hjälp, vi bygger gemenskap i gruppen och vi får in kunskap i klassrummet som vi inte skulle fått utan att någon aktivt bär in det till oss.

Jag rekommenderar alla i skolan att öppna upp sina klassrum och samarbeta med föräldrarna! Det är ett lyckat koncept!

SignFrokenAnn